Ett försök till en ärlig bearbetning.

Jag pratar med mig själv högt, när jag inte får plats med med i mitt huvud.
Jag får fix idéer som jag blir besatt av oavsett om dom är dåliga för mig eller får mig att må dåligt.
Jag kan hata någon som jag inte känner, för jag måste rikta ilskan åt något håll.
Jag vill inte lära känna dessa personerna heller, för då skulle jag inte kunna hata dom utan att bli tvungen
att inse att det är mig själv som jag är arg på.

Den fix idé som jag hade börjar gå över nu. Den besatthet som fanns, har börjat klinga av och jag kan se
och börja bearbeta de egentligen känslorna bakom det här.
Men just nu skulle jag inte kunna förklara för någon hur det är, hur det känns.
Så fort någonting glider in på det ämnet så blir jag tyst och jag kan inte säga något även om jag vill.

Det är som om kopplingen mellan hjärnan och munnen upphör att existera.
Och jag får panik när jag inte får fram några ord. Jag har mycket undertryckt ilska och många andra känslor.
När jag använder de mest vulgära orden som jag kan för att beskriva någon, och någon ifrågasätter vem
det handlar om så kan jag inte få fram ett enda ord.

Anledningen till detta är ett extremt komplext samspel mellan ångestkänslor, trauman och försvarsmekanismer.
Mitt psyke har en inlärd vana att göra vad som behövs för att skydda mig mot fler känslomässiga trauman.
Jag vet att det kan verka extremt för andra som inte hanterar liknande situationer på detta dissociativa sätt,
men jag har tydligen en hög sårbarhet som gör att jag lättare blir känslomässigt förstörd.
Jag har aldrig lärt mig att hantera det på ett annat sätt än såhär.

Jag berättar därför sällan hur omfattande något känns för mig, av rädsla att känna mig ännu mer sårbar.
När övriga människor (inte alla såklart) finner en situation väldigt jobbig känslomässigt, finner jag den
förödande. Som om jag ska gå sönder i tusen bitar, och jag gör allt som krävs för att hålla ihop mig själv.
För att inte förlora greppet helt och glida in i den overklighet som finns bakom varenda hörn i mitt liv.

Det handlar om mer än panikångest och prestationsångest. Om mer än att erkänna mina sårade känslor
och mina rädslor. Det handlar snarare om att jag är så rädd för att bli sårad, avvisad och tillintetgjord att
jag väljer bort allting från början, för att slippa det.

Jag lämnade det nästan. Jag var så nära att dra, fly från detta för att jag inte stod ut med tanken att du
kanske skulle vilja vara med någon annan än mig. Min separationsångest och dödsångest över hela
situationen var så omfattande att jag faktiskt trodde att jag skulle dö av rädsla, där i min säng.
Jag vågade inte somna, för jag visste inte om jag skulle vakna igen. Jag gjorde allting i min makt för att
få känslan att försvinna. Jag ville hålla koll för att ingenting skulle komma som en chock, men jag klarade
inte av att se någonting utan att få panikångestattacker som varande i flera dagar.

Jag kan fortfarande varken se eller höra eller ens säga hennes namn utan att det känns som om någon
har slagit mig i magen med ett basebollträ.
Varenda gång någon ens kommer i närheten av något samtalsämne som har med henne att göra så vill
jag bara skrika "MEN HÅLL KÄFTEN! JAG BRYR MIG INTE. JAG HOPPAS ATT HON DÖR!" och jag vet att reaktionen kan verka extrem, men det är den inte egentligen.

Allting med henne får mig att komma ihåg och bli påmind om den ofantliga ångest som jag trodde skulle
ta mitt liv. Det är en försvarsmekanism för att slippa återuppleva den omfattande separationsångest och
räslan för att bli övergiven igen. Enda anledningen till varför jag gick upp varje morgon och gick till jobbet
var för att det var det enda sättet för mig att tänka på något annat.

Så fort jag slutade kom ångesten tillbaka och förlamade mig igen. Jag var oförmögen att ta in någonting
i min omgivning. Jag fattade ingenting.
Jag var kortfattad, dryg och aggressiv, för att om jag gav efter för ångesten var jag rädd för att den skulle
ta över och för att jag inte skulle kunna behålla min imiterade fasad om hur man borde bete sig.

Det enda jag kunde tänka på var att hon gick omkring på alla ytor som jag också gått på. Satt i alla
möbler som jag också suttit i. Att hon satt där och tittade på dig, lyssnade på dig, pratade med dig och
skrattade åt dina skämt. Jag ville spy. Jag vill fortfarande spy när jag tänker på det.

Anledningen till varför jag blir arg och vill skrika en massa om vilken äcklig liten hora hon är, är också
försvarsmekanismer. Hjärnan gör det automatiskt, men det hjälper inte och det vet jag.
Jag har skrivit otaliga vulgära, hemska och elaka ord som du inte har en aning om. Och av respekt för dig,
har jag inte sagt något. Men det hjälper som sagt inte.

Detta är det enda som hjälper, att beskriva i detalj hur det var och jag har ändå inte ens kommit halvvägs
ännu. Jag har ångest igen, men den visste jag skulle komma. Jag har svårt att andas och svälja, men det
kommer at gå över.

Detta är första gången sen du åkte som jag överhuvudtaget kan beskriva händelseförloppet någorlunda,
och det är för att det börjar släppa lite. Psyket har bearbetat lite grand och känner att det kanske är okej
att slappna av lite nu. Det är en och en halv månad sen du kom hem igen.
Och de tolv dagarna är några av de värsta i mitt liv. Någonsin.

Det är helt otroligt att jag stannade. Att jag sov i vår säng, ensam och inte sov borta de dagarna för att fly
från känslan av övergivenhet. Det gjorde mig inte ens starkare. Bara mer medveten om hur jag och mitt
trasiga psyke fungerar.

---------------------------------------------------------

Konceptet "hat" finns egentligen inte. Det är av lathet eller oförmåga (kanske till och med rädsla) som folk
använder sig av det uttrycket. Egentligen är det en salig mix av en hel hög med andra känslor.
Att säga "jag hatar honom/henne" utan att utveckla detta uttalande är som att säga att något smakar
äckligt utan att faktiskt ha smakat det.

Jag hatar inte någon. Jag kan ha blivit sårad av någon, blivit sviken, förd bakom ljuset. Varit svartsjuk
eller avundsjuk. Rädd, orolig, nervös.

Nu när jag sitter här och drar upp allt detta igen, så känner jag hur ångesten sköljer över mig som ett
kallt, kladdigt och kvavt åskregn. Jag är i ögonblicket oförmögen att faktiskt ta bort ångesten, trots
detta ärliga försök till bearbetning.

Många gånger trycker jag istället undan denna kvävande känslan och ibland tror jag att den har försvunnit,
tills något eller någon påminner mig om den. Det räcker med ett ord, en blick eller en handling sen är
ångesten, rädslan och de paranoida tankarna tillbaka som ett svart hål i min mage.

Jag blir lika besegrad och förstörd varenda gång, även om jag också reser mig upp igen varenda en av
gångerna och försöker vinna kriget.
Jag frågar mig själv så ofta varför jag gör det. Varför jag fortsätter med att försöka vinna detta idiotiska
ångestkrig som jag nästan alltid förlorar. Jag kommer ofta fram till samma slutsats; för att jag vill.

Jag vill leva och jag vill bli lycklig. Jag vill överleva. Jag vill få ett slut på det. Detta trots att jag vet att det
kommer att fortsätta. Jag kommer bli sviken, besviken, sårad och förd bakom ljuset. Jag kommer bli
lämnad och känna mig övergiven därför att det är så livet är.

Och jag kommer att känna den här ångesten igen. Jag kommer att dö inombords av detta syrelösa
vakuum som äter upp mig inifrån. För att jag är sån.

Grejen är den att jag är så rädd för att bli lämnad, jag har så få nära vänner på grund av den anledningen också.

Anledningen till varför jag skriver ner detta är för att jag aldrig skulle kunna säga det.
Ångesten skulle göra mig ofrivilligt stum. Risken för att bli avbruten eller ifrågasatt skulle innebära att jag
hann tappa modet att fortsätta och eventuellt inse hur idiotiskt allt detta låter, att jag skulle valt att inte
berätta klart.
Jag skulle bli tom i huvudet och få tunghäfta. Jag vet att skriften är mitt bästa uttryckssätt på det viset.

Så egentligen, precis som jag redan nämnt så är jag arg, eller blir arg för att jag blir orolig,
nervös och får ångest. En sådan extremt rädsla är förlamande och jag går till försvar direkt genom att bli
aggressiv och skjuta det ifrån mig.

Men det är inte bara det. Jag blir irriterad när det finns folk som henne,
som är så uppenbart osäkra på sig själva. Som inte gör ett uns av ansträngning för att jobba med sig
själva. Kan hon inte bara sluta försöka övertyga sig själv och alla andra om hur snygg och fantastisk
hon är, och istället koncentrera sig på att faktiskt jobba med sig själv. Det lyser så otroligt mycket
igenom hur dålig självkänsla hon har att jag vill kräkas.

Det falska självförtroendet äcklar mig för att det känns som om allt arbete som jag har lagt ner på mig
själv har varit i onödan. Med det menar jag att om hon kunde få dig med en sådan tragisk självbild, så
hade jag också kunnat få dig utan att ha genomlidit flera år av depressioner och ångest för att försöka
bli en bättre och starkare människa. (det hjälper mig såklart i andra sammanhang, men det hör inte hit).

Allting som kommer ur hennes mun är bara så platt. Korkat. Jag undrar om hon har rökt så mycket weed
och druckit så mycket alkohol, att hon har stannat i åldern både mentalt och intellektuellt. Det verkar inte bättre än så.
Och det är ju synd för henne.

Jag förstår dock hela internetrelationsgrejen i så fall, och fangirl-grejerna.
Det är klart att om man är så osäker på sig själv som hon är, det går fan inte att missa ens om man är
blind, så är det klart att ett förhållande via internet känns bra. För man behöver inte lära känna personen
som man känner personer på riktigt. Kroppsspråk och blickar, antydningar och sarkasm.

Det är mycket lättare att bli kär i en bild som man har av någon i huvudet, det är klart det är.
Sen behåller man den bilden och ingenting kan förstöra den, utom när det visar sig att personen i
verkligheten inte stämmer överens med bilden som man har i huvudet.
Man kan också verka bättre, man kan göra sig själv mer intressant om personen i fråga inte vet hur ens
kroppsspråk och förhållande är till sig själv i verkliga livet. It all makes sense.

Men inte för mig.
Jag vill ha en rättvis bild, jag vill ha sanning. Ärlighet.
Oavsett vilken sanning det är, så vill jag ha den.
Det finns ingenting i hela världen som gör mig mer arg, är falskhet och lögner.
Ingenting. Det kvittar hur stor eller liten den är. Jag tar inte den skiten. Så är det bara.