Fiktiv kort berättelse

Jag önskar ibland att jag visste vad i helvete jag håller på med.
Jag orkar inte med mig själv, och mitt komplexa äckliga liv.
Jag är en hemsk människa.
Och jag borde straffas.
Och om inte ödet straffar mig så borde jag straffa mig själv.
Jag vet inte ens om jag är en sån person som förtjänarr att vara lycklig.
Tveksamt. Det finns andra människor i världen som förtjänar lyckan mer än mig tror jag.
Säkert väldigt många till och med.
Jag borde inte klaga, jag är vit, jag lever i ett rikt land
och det som jag känner just nu är ett jävla lyxproblem.
Jag borde bara ta mig i kragen och fucking rycka upp mig.
Eller dö. Eller båda.
Jag vet inte.

Min existens passar inte in i den vackra hösten om börjar omge oss nu.
Jag passar inte in i de vackra färgerna med mitt smuts.
Även om jag älskar att sitta och beundra de färgsprakande löven
som faller till marken som om de ger upp.
Och vattnet som speglar världen upp och ner och ändå är lika fantastiskt vacker.
Men inte jag.
Jag förtjänar nästan inte ens att få beundra den, hösten alltså.

Det känns som om jag har ormar, insekter och knivar inuti min bröstkorg.
Som aldrig låter mig vara ifred.
Det gör ont hur jag än rör mig, var jag än är.
Det kväver mig och luften börjar ta slut.
Paniken kommer släppa taget efter ett tag och låta mig ge upp.
Jag känner det på mig, det har hänt innan.

Skillnaden är att förr ville jag kämpa vidare.
Nu vet jag inte om jag vill det längre.
Jag vet inte om jag har något att kämpa vidare för.
Jag känner mig inte ens tom, jag känner mig mer än tom.
Det gör ont. Allting gör ont.
Och det känns som om  det är mitt eget fel.

Jag förtjänar inte den kyliga morgonluften mot mina kinder
Eller den svala dimman som sveper fram över skogen
För att dölja det vackra och sedan blotta det igen.
Jag förtjänar inte det vackra i ditt ansikte,
eller det vackra i din själ.
Jag är alldeles för smutsig för att få lov att traska omkring inuti i dig
Och förstöra dig med min infekterade själ.

Jag förtjänar att det gör ont varrje gång jag ser dig.