Fiktiv kort berättelse

Jag önskar ibland att jag visste vad i helvete jag håller på med.
Jag orkar inte med mig själv, och mitt komplexa äckliga liv.
Jag är en hemsk människa.
Och jag borde straffas.
Och om inte ödet straffar mig så borde jag straffa mig själv.
Jag vet inte ens om jag är en sån person som förtjänarr att vara lycklig.
Tveksamt. Det finns andra människor i världen som förtjänar lyckan mer än mig tror jag.
Säkert väldigt många till och med.
Jag borde inte klaga, jag är vit, jag lever i ett rikt land
och det som jag känner just nu är ett jävla lyxproblem.
Jag borde bara ta mig i kragen och fucking rycka upp mig.
Eller dö. Eller båda.
Jag vet inte.

Min existens passar inte in i den vackra hösten om börjar omge oss nu.
Jag passar inte in i de vackra färgerna med mitt smuts.
Även om jag älskar att sitta och beundra de färgsprakande löven
som faller till marken som om de ger upp.
Och vattnet som speglar världen upp och ner och ändå är lika fantastiskt vacker.
Men inte jag.
Jag förtjänar nästan inte ens att få beundra den, hösten alltså.

Det känns som om jag har ormar, insekter och knivar inuti min bröstkorg.
Som aldrig låter mig vara ifred.
Det gör ont hur jag än rör mig, var jag än är.
Det kväver mig och luften börjar ta slut.
Paniken kommer släppa taget efter ett tag och låta mig ge upp.
Jag känner det på mig, det har hänt innan.

Skillnaden är att förr ville jag kämpa vidare.
Nu vet jag inte om jag vill det längre.
Jag vet inte om jag har något att kämpa vidare för.
Jag känner mig inte ens tom, jag känner mig mer än tom.
Det gör ont. Allting gör ont.
Och det känns som om  det är mitt eget fel.

Jag förtjänar inte den kyliga morgonluften mot mina kinder
Eller den svala dimman som sveper fram över skogen
För att dölja det vackra och sedan blotta det igen.
Jag förtjänar inte det vackra i ditt ansikte,
eller det vackra i din själ.
Jag är alldeles för smutsig för att få lov att traska omkring inuti i dig
Och förstöra dig med min infekterade själ.

Jag förtjänar att det gör ont varrje gång jag ser dig.

Ett försök till en ärlig bearbetning.

Jag pratar med mig själv högt, när jag inte får plats med med i mitt huvud.
Jag får fix idéer som jag blir besatt av oavsett om dom är dåliga för mig eller får mig att må dåligt.
Jag kan hata någon som jag inte känner, för jag måste rikta ilskan åt något håll.
Jag vill inte lära känna dessa personerna heller, för då skulle jag inte kunna hata dom utan att bli tvungen
att inse att det är mig själv som jag är arg på.

Den fix idé som jag hade börjar gå över nu. Den besatthet som fanns, har börjat klinga av och jag kan se
och börja bearbeta de egentligen känslorna bakom det här.
Men just nu skulle jag inte kunna förklara för någon hur det är, hur det känns.
Så fort någonting glider in på det ämnet så blir jag tyst och jag kan inte säga något även om jag vill.

Det är som om kopplingen mellan hjärnan och munnen upphör att existera.
Och jag får panik när jag inte får fram några ord. Jag har mycket undertryckt ilska och många andra känslor.
När jag använder de mest vulgära orden som jag kan för att beskriva någon, och någon ifrågasätter vem
det handlar om så kan jag inte få fram ett enda ord.

Anledningen till detta är ett extremt komplext samspel mellan ångestkänslor, trauman och försvarsmekanismer.
Mitt psyke har en inlärd vana att göra vad som behövs för att skydda mig mot fler känslomässiga trauman.
Jag vet att det kan verka extremt för andra som inte hanterar liknande situationer på detta dissociativa sätt,
men jag har tydligen en hög sårbarhet som gör att jag lättare blir känslomässigt förstörd.
Jag har aldrig lärt mig att hantera det på ett annat sätt än såhär.

Jag berättar därför sällan hur omfattande något känns för mig, av rädsla att känna mig ännu mer sårbar.
När övriga människor (inte alla såklart) finner en situation väldigt jobbig känslomässigt, finner jag den
förödande. Som om jag ska gå sönder i tusen bitar, och jag gör allt som krävs för att hålla ihop mig själv.
För att inte förlora greppet helt och glida in i den overklighet som finns bakom varenda hörn i mitt liv.

Det handlar om mer än panikångest och prestationsångest. Om mer än att erkänna mina sårade känslor
och mina rädslor. Det handlar snarare om att jag är så rädd för att bli sårad, avvisad och tillintetgjord att
jag väljer bort allting från början, för att slippa det.

Jag lämnade det nästan. Jag var så nära att dra, fly från detta för att jag inte stod ut med tanken att du
kanske skulle vilja vara med någon annan än mig. Min separationsångest och dödsångest över hela
situationen var så omfattande att jag faktiskt trodde att jag skulle dö av rädsla, där i min säng.
Jag vågade inte somna, för jag visste inte om jag skulle vakna igen. Jag gjorde allting i min makt för att
få känslan att försvinna. Jag ville hålla koll för att ingenting skulle komma som en chock, men jag klarade
inte av att se någonting utan att få panikångestattacker som varande i flera dagar.

Jag kan fortfarande varken se eller höra eller ens säga hennes namn utan att det känns som om någon
har slagit mig i magen med ett basebollträ.
Varenda gång någon ens kommer i närheten av något samtalsämne som har med henne att göra så vill
jag bara skrika "MEN HÅLL KÄFTEN! JAG BRYR MIG INTE. JAG HOPPAS ATT HON DÖR!" och jag vet att reaktionen kan verka extrem, men det är den inte egentligen.

Allting med henne får mig att komma ihåg och bli påmind om den ofantliga ångest som jag trodde skulle
ta mitt liv. Det är en försvarsmekanism för att slippa återuppleva den omfattande separationsångest och
räslan för att bli övergiven igen. Enda anledningen till varför jag gick upp varje morgon och gick till jobbet
var för att det var det enda sättet för mig att tänka på något annat.

Så fort jag slutade kom ångesten tillbaka och förlamade mig igen. Jag var oförmögen att ta in någonting
i min omgivning. Jag fattade ingenting.
Jag var kortfattad, dryg och aggressiv, för att om jag gav efter för ångesten var jag rädd för att den skulle
ta över och för att jag inte skulle kunna behålla min imiterade fasad om hur man borde bete sig.

Det enda jag kunde tänka på var att hon gick omkring på alla ytor som jag också gått på. Satt i alla
möbler som jag också suttit i. Att hon satt där och tittade på dig, lyssnade på dig, pratade med dig och
skrattade åt dina skämt. Jag ville spy. Jag vill fortfarande spy när jag tänker på det.

Anledningen till varför jag blir arg och vill skrika en massa om vilken äcklig liten hora hon är, är också
försvarsmekanismer. Hjärnan gör det automatiskt, men det hjälper inte och det vet jag.
Jag har skrivit otaliga vulgära, hemska och elaka ord som du inte har en aning om. Och av respekt för dig,
har jag inte sagt något. Men det hjälper som sagt inte.

Detta är det enda som hjälper, att beskriva i detalj hur det var och jag har ändå inte ens kommit halvvägs
ännu. Jag har ångest igen, men den visste jag skulle komma. Jag har svårt att andas och svälja, men det
kommer at gå över.

Detta är första gången sen du åkte som jag överhuvudtaget kan beskriva händelseförloppet någorlunda,
och det är för att det börjar släppa lite. Psyket har bearbetat lite grand och känner att det kanske är okej
att slappna av lite nu. Det är en och en halv månad sen du kom hem igen.
Och de tolv dagarna är några av de värsta i mitt liv. Någonsin.

Det är helt otroligt att jag stannade. Att jag sov i vår säng, ensam och inte sov borta de dagarna för att fly
från känslan av övergivenhet. Det gjorde mig inte ens starkare. Bara mer medveten om hur jag och mitt
trasiga psyke fungerar.

---------------------------------------------------------

Konceptet "hat" finns egentligen inte. Det är av lathet eller oförmåga (kanske till och med rädsla) som folk
använder sig av det uttrycket. Egentligen är det en salig mix av en hel hög med andra känslor.
Att säga "jag hatar honom/henne" utan att utveckla detta uttalande är som att säga att något smakar
äckligt utan att faktiskt ha smakat det.

Jag hatar inte någon. Jag kan ha blivit sårad av någon, blivit sviken, förd bakom ljuset. Varit svartsjuk
eller avundsjuk. Rädd, orolig, nervös.

Nu när jag sitter här och drar upp allt detta igen, så känner jag hur ångesten sköljer över mig som ett
kallt, kladdigt och kvavt åskregn. Jag är i ögonblicket oförmögen att faktiskt ta bort ångesten, trots
detta ärliga försök till bearbetning.

Många gånger trycker jag istället undan denna kvävande känslan och ibland tror jag att den har försvunnit,
tills något eller någon påminner mig om den. Det räcker med ett ord, en blick eller en handling sen är
ångesten, rädslan och de paranoida tankarna tillbaka som ett svart hål i min mage.

Jag blir lika besegrad och förstörd varenda gång, även om jag också reser mig upp igen varenda en av
gångerna och försöker vinna kriget.
Jag frågar mig själv så ofta varför jag gör det. Varför jag fortsätter med att försöka vinna detta idiotiska
ångestkrig som jag nästan alltid förlorar. Jag kommer ofta fram till samma slutsats; för att jag vill.

Jag vill leva och jag vill bli lycklig. Jag vill överleva. Jag vill få ett slut på det. Detta trots att jag vet att det
kommer att fortsätta. Jag kommer bli sviken, besviken, sårad och förd bakom ljuset. Jag kommer bli
lämnad och känna mig övergiven därför att det är så livet är.

Och jag kommer att känna den här ångesten igen. Jag kommer att dö inombords av detta syrelösa
vakuum som äter upp mig inifrån. För att jag är sån.

Grejen är den att jag är så rädd för att bli lämnad, jag har så få nära vänner på grund av den anledningen också.

Anledningen till varför jag skriver ner detta är för att jag aldrig skulle kunna säga det.
Ångesten skulle göra mig ofrivilligt stum. Risken för att bli avbruten eller ifrågasatt skulle innebära att jag
hann tappa modet att fortsätta och eventuellt inse hur idiotiskt allt detta låter, att jag skulle valt att inte
berätta klart.
Jag skulle bli tom i huvudet och få tunghäfta. Jag vet att skriften är mitt bästa uttryckssätt på det viset.

Så egentligen, precis som jag redan nämnt så är jag arg, eller blir arg för att jag blir orolig,
nervös och får ångest. En sådan extremt rädsla är förlamande och jag går till försvar direkt genom att bli
aggressiv och skjuta det ifrån mig.

Men det är inte bara det. Jag blir irriterad när det finns folk som henne,
som är så uppenbart osäkra på sig själva. Som inte gör ett uns av ansträngning för att jobba med sig
själva. Kan hon inte bara sluta försöka övertyga sig själv och alla andra om hur snygg och fantastisk
hon är, och istället koncentrera sig på att faktiskt jobba med sig själv. Det lyser så otroligt mycket
igenom hur dålig självkänsla hon har att jag vill kräkas.

Det falska självförtroendet äcklar mig för att det känns som om allt arbete som jag har lagt ner på mig
själv har varit i onödan. Med det menar jag att om hon kunde få dig med en sådan tragisk självbild, så
hade jag också kunnat få dig utan att ha genomlidit flera år av depressioner och ångest för att försöka
bli en bättre och starkare människa. (det hjälper mig såklart i andra sammanhang, men det hör inte hit).

Allting som kommer ur hennes mun är bara så platt. Korkat. Jag undrar om hon har rökt så mycket weed
och druckit så mycket alkohol, att hon har stannat i åldern både mentalt och intellektuellt. Det verkar inte bättre än så.
Och det är ju synd för henne.

Jag förstår dock hela internetrelationsgrejen i så fall, och fangirl-grejerna.
Det är klart att om man är så osäker på sig själv som hon är, det går fan inte att missa ens om man är
blind, så är det klart att ett förhållande via internet känns bra. För man behöver inte lära känna personen
som man känner personer på riktigt. Kroppsspråk och blickar, antydningar och sarkasm.

Det är mycket lättare att bli kär i en bild som man har av någon i huvudet, det är klart det är.
Sen behåller man den bilden och ingenting kan förstöra den, utom när det visar sig att personen i
verkligheten inte stämmer överens med bilden som man har i huvudet.
Man kan också verka bättre, man kan göra sig själv mer intressant om personen i fråga inte vet hur ens
kroppsspråk och förhållande är till sig själv i verkliga livet. It all makes sense.

Men inte för mig.
Jag vill ha en rättvis bild, jag vill ha sanning. Ärlighet.
Oavsett vilken sanning det är, så vill jag ha den.
Det finns ingenting i hela världen som gör mig mer arg, är falskhet och lögner.
Ingenting. Det kvittar hur stor eller liten den är. Jag tar inte den skiten. Så är det bara.

Svart sörja

Jag försöker ställa mig upp
Men jag sjunker
Marken är täckt av en sörja
Svart som natten
Jag blir fläckig av den
Fläckarna sprider sig över min hud
Obarmhärtigt

Jag tappar bort vem jag är
Och vad jag gör här

Paniken skriker åt mig att springa
Men jag förmår inte att röra mig

Jag är ingenting

Jag är ingenting, älskling
Jag är vakuumet i kaffepaketet, till för att hålla det fräscht
Tills det ska användas
Utbytbar till det yttersta
Alltid på gränsen.

Pressar alltid mig själv och upptäcker sällan när jag passerar gränsen.
Befinner mig plötsligt i en grotta utan att veta hur jag ska ta mig ut.
Ingen skulle höra mig skrika även om jag skrek högre än vad jag gör.
Ni är alldeles för högljudda för det.

Eller så vill jag inte bli räddad, jag vet inte hur man skulle te sig då.
Det är jag som räddar, inte omvänt. Det har alltid varit så.

Jag vet inte vem jag är utan min ångest, utan mitt försvar och utan mina rädslor
för jag har aldrig varit utan det.
Jag vet inte vem jag är utan min oro och paranoia
Eller utan min instinkt att fly.
Jag kanske är hemsk utan.
Kanske är jag alldeles för genomskinlig och vansklig.
Eller enkelspårig och tråkig.

Jag vet inte. Eller så kanske jag är en varm och älskande person.
Med tanke på att jag oftare än innan blir arg när jag är rädd.
Ännu en riktigt dålig egenskap.
Förr blev jag ledsen när jag blev ledsen även runt människor.
Nu blir jag arg runt människor men gråter tills jag går sönder när jag blir ensam.

Katastrof

Jag har åkt
Med magen full av löften
En känlsa av panik
Och katastrof
Men också med ett hopp
Om att löftena är sanna
Och känslorna inte alls

Du är din hjälte

När man älskar någon som de gör på film
Och rädslan är lika stor som kärleken
När varenda hjärtslag känns
Och gör ont

En gör allt den kan för att slippa känna alla dessa hundratals hjärtslag
Som bultar mot bröstkorgen
Men vi vet alla, att det inte går att fly från våra hjärtan
Hur gärna vi än vill det ibland.

Känslan av att veta
Faller jag nu, så faller jag på riktigt
Utan möjlighet att backa sen.

Jag vet att jag pratar för många människor som saknar kunskap
Eller förmåga att förklara känslor som dessa.
Därför säger jag nu, att jag vet precis hur det känns
Att inte veta var du ska göra av dig själv eller ditt liv ibland.

När hopplösheten och tomheten avlöser varandra och du alltid transkar omkring
I ett ständigt vakuum.
Jag vet hur det känns när första snön faller och ambivalensen inombords
Hotar att slita dig i stycken.
Jag vet hur du känner dig när du var och varannan natt gråter dig till sömns
Och jag önskar att jag kunde göra mer för dig än att bara sätta ord på vad du känner.

Jag vill kunna säga till dig att allting kommer att bli bättre men det kan jag inte.
För jag vet inte om det kommer att bli det.
Även om det inte blir bättre direkt, så blir det lättare.
Du kommer att kunna andas lättare igen även om det känns som om
Världen gör dig orättvisa just nu.

Om ett tag kommer du kunna le igen och mena det
Det är okej om den stunden inte är just nu.
Det bästa kommer inte till den som väntar, utan till den som kämpar.
Jag vet att du kämpar varje dag, att du kämpar med dig själv
Med att gå upp ur sängen.
Jag vet hur du kämpar för att kunna leva det livet du vill leva
Med framtiden, trots all ångest det ger dig.

Du är en hjälte, inte vilken som helst, utan din egen hjälte.
Jag vet att du har svårt för att höra det, ta in det.
Det spelar ingen roll hur bra ord någon ger dig
Din instinkt är att inte hålla med, men det är sant.
De flesta bra ord vi får igenom livet är dem som är sanna
Och inte inpackade i andra känslor som inte får upptäckas.

Du är stark, även när du inte tror eller känner att du är det.
Överväldigande känslor ges till oss som kan hantera dem.
Och vi, du, kan hantera dem trots att det känns som om du ska gå sönder.
För du är fantastisk precis som du är
Oavsett vad någon säger någonsin.
Det finns bara en av dig i denna världen,
Och världen behöver dig som du är.

Jag vill tacka dig, å världens vägar, för att du är precis du.
Sluta aldrig med det.

Vem var du att dra

Det är berusande ibland
Att se dig såhär
Vem är du
Och vad gör du med mig?

Dina ögon borrar sig igenom min vägg
Din beröring får mig att skälva
Darra som ett sista löv
På en annars naken gren

Ljuset är starkt över staden inatt
En vinternatt
Kall och dimmig
Men ack så vacker i sin ståtlighet

Var var du när jag ropade efter dig?
Var var du när jag behövde dig?

Varför är du alltid borta när jag behöver dig som mest?

Hur skulle världen reagera utan dina ord?
Hur skulle jag kunna andas utan din existens.

Du har lyst med din frånvaro sen lång tid tillbaka nu
Varför är du plötsligt här?
Missade du något på vägen
Eller var det jag som missade något?

Har du kommit för att lyssna på mig denna gången
Eller behöver du bara någon som lyssnar på dig
Som så ofta
Alltid om dig
Var vi än var
När vi än var

Mörkret ligger packat utanför
Utan tillstymmelse till ljusinsläpp

Det är ett ljustätt mörker som jag befinner mig i
Jag minns att jag hämnade här
Men jag minns inte längre
Hur länge sen det var

Minns du när det hände?
Var du där med mig
Eller tittade du åt ett annat hål med flit?

Flydde du när du insåg var jag hade hamnat?
När du förstod var du hade släppt mig
Ville du någonsin följa med
Eller flög jag ensam i tron att du var tätt bakom?

Blommorna hann vissna
Innan du tittade på mig igen
Jag arbetade ihjäl mig för att slippa tänka
På dina dröjande
Undvikande svar som nästan aldrig kom
Jag fick betalt för att invänta dem
Du gjorde mig en tjänst
Samtidigt som du inte tillät mig att andas

Jag visste aldrig vad du ville med mig till
Du hade ju allt
Du undvek mig ibland
I slutet mycket
Jag märkte det men jag sa ingenting

Jag grät mig till sömns fler nätter än
Det finns fingrar på händerna
Men utan att det kändes bättre efteråt

Jag var arg på dig
Men arg för att jag var rädd
Arg för att jag var ledsen
För att jag var rädd

Rädd för att det gjorde så ont
Allting
Varför gjorde det så ont?
Vem var du att såra mig på det viset
Och varför lät jag dig göra det?

I en situation där jag alltid är rädd för
Att bli sårad
Och alltid blir det
Varför gör jag om det
Gång på gång
Och sen igen

På något sätt får jag alltid för mig
Att det är värt det
Värt att chansa, värt att kämpa
Värt att kriga

Jag blir alltid besviken
Lämnad blottad för allmänheten att beskåda
När jag reser mig upp igen
Och går därifrån