Trevande, vevande, uförutsägbara.

111229.
Trädens eviga trevande
Som fingrar
Sträcker ut sig i kylan
Efter mig.

Häller ut tiden i mina händer
Försöker hålla kvar den
Vilken?
Tiden
Rinner som sand mellan mina fingrar
Vet inte vilka öron som hör
Evighetens tickande
Landar likt regndroppar
På redan rödgråtna kinder

Trädens envisa fingrar
Nästlar in sig i mitt hår
Trevar sig runt min kropp

Skriker in i molnen
Som långsamt fortsätter segla
Förrädiskt vita
Oskuldens färg
Ty dem ej är
Nog bär dem på skuld
Stänger av verkligheten
Under dem
Över dem

Låt mig
Låt mig också
Existera i er bubbla
Skamfyllda, idylliska
Falska men så sköna bubbla
Ty trädets fingrar
Håller sitt grepp om mig
Det hårdnar
Jag mjuknar
Orkar inte längre kämpa emot

Och blir tillslut ett
Med dessa fingrar
Som ständigt trevar
Efter mer.