Trevande, vevande, uförutsägbara.

111229.
Trädens eviga trevande
Som fingrar
Sträcker ut sig i kylan
Efter mig.

Häller ut tiden i mina händer
Försöker hålla kvar den
Vilken?
Tiden
Rinner som sand mellan mina fingrar
Vet inte vilka öron som hör
Evighetens tickande
Landar likt regndroppar
På redan rödgråtna kinder

Trädens envisa fingrar
Nästlar in sig i mitt hår
Trevar sig runt min kropp

Skriker in i molnen
Som långsamt fortsätter segla
Förrädiskt vita
Oskuldens färg
Ty dem ej är
Nog bär dem på skuld
Stänger av verkligheten
Under dem
Över dem

Låt mig
Låt mig också
Existera i er bubbla
Skamfyllda, idylliska
Falska men så sköna bubbla
Ty trädets fingrar
Håller sitt grepp om mig
Det hårdnar
Jag mjuknar
Orkar inte längre kämpa emot

Och blir tillslut ett
Med dessa fingrar
Som ständigt trevar
Efter mer.

Högvarv innan något blir nerskrivet.

Varför känner man sig löjligt sårbar ibland?

Jag kan själv erkänna, att jag känner mig som en lite blomma ibland.
En sån som dom flesta ser som ogräs.
En sån som dom flesta kommer att trampa på, för att man inte är fridlyst
Eller tillräckligt fin.
Och om någon kommer och plockar en, så slänger dom bort en sen iallafall.

När man är van att klara allting själv
Finnas för sig själv när ingen annan gör det

Van att bli tagen för givet,
Vid att dom klagar på hur jag är, vad jag är
Och vem jag är.

Till slut är man så mycket bättre på att hantera allt det där
Än det som är bra, och som kommer så sällan.

Så bra på att ignorera tills någon ger upp
För att man inte vill gå och vänta ut det,
Tills det händer.

Jag hade murar som raserades för längesen
Men tankegångarna slår mig fortfarande ibland
Stängde ute alla för att slippa resa fler murar
För att slippa låta någon lära känna mig

Och nu tänker jag bara på hur rädd jag var
Liten.

Betyder det att jag har blivit modigare nu?
Eller att jag bara har blivit korkad.

(Det finns två sätt att se på det. Personligen tycker jag dock att det är modigt. Att våga utmana sig själv på det sättet, Fast att saker och ting kan gå åt skogen Och man är beredd på det.)

Jag skulle vilja säga förlåt till så många
För det

Skulle vilja säga förlåt till mig själv
För att jag har haft en magkänsla som jag struntat i
Sedan läxat upp mig själv med
"Vad var det jag sa, vad var det jag sa, din idiot."



från 110321.


Och jag sitter och tänker på alla gånger
Jag har suttit ensam och tittat ut igenom mitt fönster
Tänkt att jag inte behöver någon
Inte vill ha någon
För att jag klarar mig själv
Jag klarar allting själv

Fast det var egentligen inte sant
Jag tänkte mest sådär
För att jag inte vågade
Därför att om ingen vet att jag finns
Finns det ingen som kan tillintetgöra mig heller

Men egentligen var jag inte rädd för det heller
Jag vet om att ett val som det, kan göra ont
Och då gör man inte ett sånt val, utan att vara beredd på det
Jag var mest rädd för att bry mig
Att bry mig om någon,
att bry mig om vad denna någon tycker
och vill, och känner
För att det är när man bryr sig, som det enkla blir jobbigt
Då är det plötsligt inte bara ens egna känslor
Som spelar någon roll

Och ibland känns det som om alla känslor
Snurrar runt i huvudet och slår knut på varandra
Så blir man helt yr i huvudet

Ibland på ett sånt sätt att man vill skratta
Och gråta på samma gång,
Fast att det inte är en dålig sak

Och det är svårt att förklara det där


Det är svårt att förklara att man är van att bli omkringkastad
Nersmutsad och kränkt
Svårt att förklara att det är lättare att hantera
Lättare att ta åt sig, och skydda sig emot
Än om någon säger bra saker

Då känns det som, att om man tar åt sig
Blir det lättare att få det slängt i ansiktet sen
Och jag gillar inte meningen "du fattar väl att jag inte menade det där"
Jag har hört den lite för många gånger för det

Och medans jag sitter och är ledsen fast att jag itne är ledsen
Så vet jag att det finns fler i världen som gör likadant
Som känner likadant, och jag klandrar er inte

Måste dock säga, att det är värt att hoppa, och våga chansa
Än att inte hoppa alls, att bara fly
För att våga chansa, säger iallafall något om dig som person
Och det kan ge så mycket, om det visar sig att du inte hoppar ensam
Och allt det där, får du aldrig veta, om du inte vågar

Efter dåligt, kommer bra alltid, oavsett vad
Och det är därför jag alltid hoppar
Och varje gång jag säger något jag inte vågar,
eller gör något som jag inte vågar
Hinner jag alltid tänka att antingen så går det åt helvete
Eller så gör det inte det, i vilket fall som helst
Så gjorde jag vad jag kunde

Och det hjälper, faktiskt

Och jag vet det, för att jag hade extrema tvångstankar innan,
vågade aldrig säga något, vara någon, inte ens mig själv
Jag tyckte alltid att alla stirrade på mig
Och jag tyckte att allting jag sa lät fel,
eller konstigt, eller passade inte in.
Så jag slutade att prata, nästan helt.
Jag slutade att tycka saker, hade åsikter,
men sa dom aldrig, jag bara var.
Tyst, märktes inte, syntes inte.

Och det gick så långt att jag fick ångest om jag pratade
Tyckte jag om någon sa jag absolut ingenting
Och om någon mot all förmodan tycka om mig
Ignorerade jag dom tills dom lämnade mig ifred
Jag vågade knappt andas för att jag trodde att någon skulle märka mig
Men till slut, insåg jag att man inte kan leva ett sånt liv

Livet går inte ut på att man inte ska märkas
Livet går ut på att man ska göra sitt liv, till det man vill
och tro mig, jag ville knappast vara rädd för allting, för alla
Men jag lärde mig mycket
Folk som pratar mycket, hela tiden
Märker ingenting av det som händer runt dom
Vilka som tittar på dom, vilka som himlar med ögonen
Och viskar
Dom är alldeles för upptagna med att prata, om sig själva
Och om allt annat, som har med dom själva att göra
Det var ganska roligt att se
Eftersom att jag var tyst, var det ingen som ägnade mig
Ens en blick
Ingen märkte att jag fanns, och jag iakttog alla

Jag märkte vilka som ville ha uppmärksamhet hela tiden
Vilka som försökte dölja saker
Och vilka som ljög
Vilka som överdrev sina historier för att verka mer intressanta
Och jag gillade det inte

Det fanns inte många ärliga själar där
Och det gjorde mig illamående
Jag undrade många gånger varför det var lönt att leva
När dom ändå inte levde det liv dom ville
Ingen var ju sig själv, alla upprätthöll nån slags fasad
För att verka mer intressant, mer mystisk eller mer unik
Men varför?

Varför tveka så mycket på sin egen person, att man gör så?
Till sist insåg jag att jag själv inte var så mycket bättre
Som bara satt tyst och spionerade på andras brister
När jag själv inte sa så mycket som ett knyst

Så jag började prata igen, och när jag gjorde det
så var jag inte rädd längre
Jag visste vem jag var, och vem jag inte ville bli
Jag visste vad jag tyckte, och jag visste vad som var rätt och fel
Och när jag sa vad jag tyckte
Visste jag direkt att det skulle brista någonstans
Någon skulle störa sig på mig, försöka knäcka mig
Och jag var beredd, jag visste att det skulle bli så
Så jag höll mig till mina ord, och till sanningen

Och jag vann, alltid
Därför att jag hade rätt
Det lönar sig inte att upprätthålla någon fasad
För att verka vara någon som man inte är
Och lögner föder lögner, när sanningen känns trygg
Alltid.

Decembereftermiddagar.

jag tror inte att du gjorde det med flit
men du pratade jämt om ditt, dig och du.
Och jag, mig och mitt fick aldrig plats
med dig i ditt liv.

tittar på en himmel som är alldeles rosa, orange och lila.
Ett mjukt ljus som gör att allting ser så lätt ut.
Ett förrädiskt ljus som döljer verklighetens ibland så hårda kanter.
Men även en av de få saker som kan få det hårda att även se vackert ut då.
Du gav mig den känslan ibland, idag.
Gjorde även det jobbiga fint på sitt sätt.
Solnedgången som höll mig sällskap en liten stund när jag for igenom landet.
Fina, vackra bestående himmel.

Scen ur en film.

står och duschar i en liten dusch med varmt marmorgolv.
värmen ångar tills jag knappt kan se något.när jag öppnar dörren,
väller ångorna ut i sovrummet och huden knottrar sig
när kylan smeker min hud.
det kändes som taget ur en film.